"Enbart begreppet kryddbod har hos undertecknad städse väckt sensationer från den gamla goda tid, då vår stad låg i sin utvecklings linda, då myndiga borgare drevo reell köpenskap i sina Skeppsbrocomptoir och de stora Companiernas ståtliga seglare 'Götha Leijon' och allt vad de hette, på resor från södern och orienten länsade in på Strömmen och under dånande salut lade upp mot vinden för att gå till ankars med lastrummen fyllda av långväga kosteliga kryddor och örter. Dessa godsaker hamnade ju så småningom i kryddkrämarnas bodar, varifrån de ut-minuterades till en njutningslysten allmänhet.
Kryddkrämeriet har gamla anor i Stockholm. När det först uppstod och tog form som speciell handelsgren, är svårt att säga. Lika svårt är att exakt uppge vilken av våra nuvarande kryddbodar — eller speceriaffärer som det nu heter är den äldsta existerande. Allmänt anses emellertid, att affären i 31 Stora Badstugatan, Stora Kronan kallad, är en av de äldsta, i det att den med all säkerhet räknar sina anor från 1600-talet. Den ligger på samma plats där den då låg, och huset vari den inrymmes, är precis detsamma som förr.
Stora Kronan utgöres egentligen av en stor, buktande gård och är ett av de få nu kvarvarande bondkvarteren. Att tvåvåningshuset, där boden är belägen, inte är av alltför färsk datum, framgår fuller väl av den från stora vindsgluggen högst uppe på spetsgaveln utstickande hisstocken, i vilken taljan fästes, då handelsmannen vindade upp sina varor till förvar. Namnet förklaras ha uppstått av att under Gustaf III:s dagar kronan där hade brännvinsförsäljning.
Anteckningar eller uppgifter om kryddkramhandelns tidigare öden synas vara omöjliga att uppbringa. Man har sig nu endast så mycket bekant, att den ansedde kryddkramhandlaren C. E. Warberg på 1840-talet köpte hela egendomen Stora Kronan och då övertog kryddkramhandeln jämte en i samma hus bedriven hökarbod. Men som det ju kan ha sitt speciella intresse för vår tids stockholmare att få kasta en, om ock hastig blick på en stockholmsk kryddkramhandel från denna tid, ha vi insamlat de upplysningar i ämnet, som stått att få, och särskilt då hänvänt oss till grosshandlare Axel Bodén, som redan 1856, 15-årig, kom som bodgosse till Warberg och 1862 efterträdde honom.
En kryddbod förr och nu är knappt att jämföra. Det är nästan som natt och dag. Dåtidens kryddkrämare förde huvudsakligen kryddor, kaffe, socker, risgryn — andra gryn eller mjölsorter fingo ej föras, i det de hörde till hökeriet — glas, porslin och sybehör. Om en gammaldags kryddkrämare skulle komma in i en våra dagars krydd- eller speceribod, skulle han helt säkert vara övertygad om, att han gått galet och hamnat på ett apotek. Flaskor och burkar, som i våra speceriaffärers hyllfack inta en sådan framstående plats, kände man inte till, och hade någon kund kommit på den befängda idén att fråga efter konserver, hade kryddkrämaren avgjort fått för sig att han hade att göra med en sinnesrubbad.
Nej, den gamla goda kryddkramhandeln gjorde ett långt vederhäftigare intryck. Naturligtvis stod den hederliga borsten på sin stång ut från dörren, och i taket hängde, förutom alla sockertoppar, den oumbärliga träormen med sina vågar och bindgarn m.m. I hyllfacken intogo sybehörsartiklarna, såsom band, m.m., en framstående plats. Varorna av silke fingo alltid hedern av att ligga inom glas. I diskkanten hade man sin aln inskuren, och efter denna företogos alla mått.
Sybehörsvarorna voro en mycket viktig artikel. Vid Brunkebergstorg fanns en kryddkrämare Holtz, vars son fann att sybehören lönade sig så utmärkt, att han vid faderns död slopade specerierna och uteslutande lade an på sybehör. Det var upprinnelsen till den stora vitvarufirman J. F. Holtz.
Som man vet, var skråförordningen ingalunda mild, och dess bestämmelser ibland konstiga. En hökare fick sälja ett skålpund talgljus, men gud nåde honom, om han försökte kommersa med ett skålpund stearinljus, vilket var kryddkrämaren förbehållet – och vice versa. Men båda fingo sälja brännvin, och det gjordes också med besked. För handlandena så här utåt tullarna till var det en förnämlig handelsvara.
Innan ännu Stockholms kommunikationer med järnvägar och sådant voro ordnade, inköpte de norra stadsdelarna så gott som alla livsförnödenheter från Roslagen och Uppland. Tidigt om morgnarna kommo bönderna med sina matvaror körande till staden ända långt uppe från Tierp och Falun. Då gällde det för de kryddkrämare, vilka tillika hade bondkvarter — och det hade alla i utkantern — att vara ute vid tullarna för att slåss om bönderna som kunder. Bönderna förde alltid tomma brännvinskaggar med sig, vilka skulle fyllas, och det gällde för köpmännen att lägga beslag på så många som möjligt av dessa för att få sälja det för deras fyllning erforderliga brännvinet samt i samband därmed även andra i boden förefintliga håvor. Denna konkurrens vid tullarna urartade ofta till komiska scener och emellanåt nära nog till slagsmål.
Det saluhållna brännvinet var av många slag. Det låg förvarat i olika fat i en särskild kammare innanför boden, och när bönderna kommo till kvarteret var deras första omsorg att gå in och smaka på de olika brännvinssorterna för att bestämma av vilken sort de skulle köpa. Därefter foro de till Hötorget för att sälja sina produkter, och när de kommo åter låg där vanligtvis ett fat med svagare brännvin i ställer för det, för vilket de bestämt sig. Man gick ej så sällan ut från principen att 'bönderna ska klås'. Detta visste bönderna, och i gengäld 'klådde' de stadsborna så mycket som möjligt vid sin handel.
Stockholm var ej så stort, och 31 Stora Badstugatan var den första affären, räknat såväl från Norr- som Roslagstull. Områdena däremellan utgjordes nästan endast av tobaksplantager. Stora Kronan gjorde också utmärkta affärer. Lanthandlare funnos ej – allt köptes ifrån stan.aaa
Ett kryddkrämarbiträde från 40- och 50-talen hade ingalunda tillfälle att gå ut och sprätta om kvällarna. Före kl. 5 skulle han upp för att i god tid kunna deltaga i slagsmålet om böndernas kaggar vid tullarna, och kl. 6 skulle boden slås upp. Sedan var det att hänga i till 10 på aftonen, och sedan man väl bommat igen, kände man sig glad över att få krypa till kojs i den särskilda kammaren innanför boden. Biträdena bodde och hade mat hos sina principaler. På vardagskvällarna fick man ej gå ut, och på söndagarna skulle man vara hemma senast kl. 8 på aftonen. En kryddkrämare Lundvall vid Hötorget stängde t.o.m. in sina biträden för att vara säker om att de ej gingo ut på vift.
Den 7 oktober 1862 svor biträdet Bodén borgareeden och gick in vid Borgerskapets kavalleri. Dagen därpå var han välbeställd kryddkrämare i Stora Kronan. Om fyra dagar kan han alltså fira sitt 50-årsjubileum som borgare.
Men tiderna förändras. Den öppna brännvinshandeln drogs in, och näringsfrihet kom och gjorde slut på skråförordningen. Hökarna ställdes på en, om ock långsam av-skrivning, i det att kryddkrämarna i sin rörelse togo upp hökeriet, och speceriaffärerna uppstodo så småningom. De gamla kryddkrämaroriginalen, såsom t.ex. Falk i 10 Nybrogatan, vilken stoltserade bakom sin disk i hög hatt, frack och rutiga pantalonger samt blått förkläde, dogo bort och ersattes av vår tids korrekta och slätstrukna affärsmän.
Men det svävar ett Damoklessvärd över Stora Kronans huvud, och det är den blivande Sveavägen. När den här skall fram, kommer den gamla gården med kryddbod och bondkvarter och alla minnen från svunna dagars Stockholm ohjälpligt att falla offer för spettens och bräckjärnens förstårelsearbete."
